Det hjälper inte att vara arg på sig själv, det vet jag. MEn ibland blir jag så jävla förbannad att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Inombords skäller jag ut efter noter, förolämpningarna haglar och har inget stopp. Men ändå orkar jag inte förändras, jag är fortfarande för rädd för att göra någonting mer än att bara gnälla och tycka synd om mig själv. Och när den insikten slår mig, att det är det enda jag gör just nu, då tycker jag ännu mer synd om mig själv och blir ännu argare.

Jag vill bara kunna slappna av, vara mg själv. Inte tänka så jävla mycket, inte kräva att det ska finnas en jävla instruktionsbok för att jag ska göra någonting överhuvudtaget, har jag ens hört talas om att vara spontan? NEJ, det är jävligt tydligt att den spontana elen av min allmänt dysfunktionella hjärna är helt obefintlig.

Och sen när man ska sova för att orka med pissfittskolan imorgon är man så pigg att bara tanken på att sova får mig att undra om jag är riktigt riktig i huvudet. Svar nej där också om ni undrar.

Troligen kommer jag ångra att jag skrev allt det här sen men just nu finns det inget annat jag kan göra för att libdra ångesten som får mig att vilja försvinna från den här planeten och bara få alla att glömma att jag fanns. BTW är det ibgen som läser så who the fuck cares.

I don't.

...på mig själv. Är så trött nu på att allting går upp och ner inom mig. Tillvaron är densamma men inte hur jag hanterar den. Och en viss person hemsöker mina drömmar och jag kan inte låta bli att både tycka om det och hata det på samma gång.

Konstigt hur man kan få återfall på allt här i livet, alla slags beroenden. Inte bara droger eller alkohol, människor också. Jag har iallafall bestämt mig för att aldrig låta någon ta över mig och mitt liv igen.

Sjukt fin låt får avsluta detta inlägg, känns som den passar in i dagens tema. (Y)

Maybe I'm addicted

I'm out of control

You're the drug that keeps me from dying